"Ibland bara måste man" av David Levithan

Recensionsexemplar från Pocketförlaget

(Jag avskyr pocketomslaget till Ibland bara måste man, om ni ursäktar, så därför visar jag det svenska bokomslaget)

Paul har det väldigt rörigt. Hans bästa vän Tony är inspärrad i hemmet med sina föräldrar(dom är superreligösa och kan inte alls acceptera att deras son är bög) och Joni har lämnat honom totalt för sin idiotiska nya kille Chuck! Fast Paul har ju Noah...eller snarare hade. Efter att Paul råkade kyssa Kyle, sitt ex, i städskrubben vill inte Noah veta av honom mer. Men kyssen var ju ett misstag! Eller var det...?

Efter att ha läst Nick & Norahs oändliga låtlista som David Levithan skrivit tillsammans med Rachel Cohn hade jag inte så höga förväntningar på den här boken. Men jag blev rejält överraskad! Ibland bara måste man(tycker förresten mycket bättre om engelska orginaltiteln, Boy meets boy)skiljer sej helt från Nich & Norahs oändliga låtlista förutom när det är musik och dans. Och det är en väldigt liten del i boken.

Språket är lätt och roligt, karaktärerna speciella och sköna. Men en sak som jag var väldigt skeptisk till i början var de homosexuellas roll i boken. Nästan alla som Paul känner är homo-, bi - eller transsexuella, och av dom nästan bara killar. Det kändes inte så troligt. Det är klart att många HBT-personer finns i Pauls närhet när han själv är homosexuell, men det blir överdrivet. Det är kanske 20 % av karaktärerna som är heterosexuella.

Det var så i början, men sedan blev det inte så viktigt - det störde mej inte ett dugg för att det passade så bra in.

Betyg: 9/10